Ann L-H, som studerat  svenska medias bild av det  sk ”klimathotet” under minst 20 års tid skrev ett brev till redaktionen för sin dagstidning, GöteborgsPosten. Hon ifrågasätter den bild av forskningsläget som GP framför. Läs gärna både brevet och svaret. Svaret är verkligt viktigt om man är intresserad av att få veta hur det kunde gå så snett i svenska mediers rapportering av klimatfrågan. Och varför vi även i  framtiden kommer att få leva med en klimathotsrapportering som har väldigt lite att göra med det verkliga forskningsläget.

  Stort Tack  Ann L-H! 

Här är hennes brev:

TILL VETENSKAPSREDAKTIONEN PÅ GP 

Som prenumerant av GP undrar jag, hur ni ser på ert journalistiska uppdrag vad beträffar den framtida klimatdebatten.

Själv är jag en nyligen pensionerad gymnasielärare. Mina akademiska studier gav viss insikt i den naturvetenskapliga arbetsmetoden tex att data går före ideologi, att om data inte stämmer med hypotesen är det dags för en ny hypotes och att öppenhet är A och O.

Efter examen i såväl naturgeografi som fysik, kemi och biologi blev jag lärare. Så småningom fick jag uppdrag utanför själva skolgolvet bl a som Naturvårdsverkets miljöresursperson mot skolan i ABC-län och senare även som Skogsvårdsstyrelsens projektledare för Skogen i Skolan i samma område.

Tiden i den dåtida debatten runt bl a ozonhål och skogsdöd gav många lärdomar inte minst att den vetenskapliga skepticismen saknades inom miljörörelsen. Där är den sunda vetenskapliga kritiken borta, där tillåts man att selektivt välja information som stämmer med ens ideologi. Denna min uppfattning har stärkts i takt med larmet om klimathotet.

På grund av min ålder har jag kunnat följa miljörörelsens utveckling från en intressant liten välkommen motrörelse under -60-talet fram till det totala genomslaget för dess åsikter i dagens samhälle och speciellt i (gammel)media. Som exempel på det senare är Margot Wallströms uttalande i P1 under senhösten då hon säger att hennes valkrets är miljörörelsen. Särskilt allvarligt är att allmänheten lurats att tro att miljörörelsens åsikter är detsamma som insikter grundade på vetenskap.

För ca tio år sedan fick jag erbjudande om att vara med och författa läromedel för gymnasieskolan. Läroplanen kräver vetenskaplig hederlighet och i Duell, Jacobsson, Löfving-Henriksson Naturkunskap A (Liber) förklarade vi i inledningen till kapitlet Klimatförändringarna och Människan att syftet med kapitlet var träning i att bli kritisk till information. Vi visade diagram på förändringar i den globala temperaturen i förhållande till luftens halt av koldioxiden å ena sidan och i förhållande till solens aktivitet å andra sidan, vi citerade IPCC (2001) men också en av dess granskare, den finske docenten i miljövårdsteknik vid Åbo akademi Jarl Ahlbeck. J. Ahlbeck skrev i en artikel att: ”han studerat det mesta som dittills hade rapporterats angående växthuseffekten och att det stod klart för honom att den vetenskapliga kunskapen om jordens klimat ännu inte var tillräcklig för att man skulle kunna förutsäga hur människans utsläpp av koldioxid påverkar klimatet”.

Som diskussionsfråga tog vi upp hur olika intressegrupper kunde se på klimatfrågan.

Då det några år senare blev aktuellt för mig att ensam åstadkomma en ny Nk A bok hade mycket hänt i klimatfrågan. Den sk Hockeykurvan, som skulle visa på en onormal global uppvärmning, var knäckt av två kanadensiska statistiker tillsammans med den av USAs senat tillsatta Wegmangranskningen. Analyser av iskärnor i inlandsisarna visade att förändring i luftens koldioxidhalt följer efter temperaturförändringar och inte före så som tex Al Gore har framställt det. Vetenskapliga undersökningar talade alltså emot såväl en onormal uppvärmning som mot koldioxidhypotesen. Trots detta hade klimatfrågan i Al Gores och miljörörelsens tappning fått en allt större medial uppmärksamhet!

Skolans uppdrag är bland mycket annat att lära eleverna att vara kritiska till propaganda och klimatkapitlet i den här boken avslutades med Tage Danielsson ord:

”Utan tvivel är man inte klok”.

Arbetsuppgiften på avsnittet föreslog eleverna:

”… gör som Galilei vrid och vänd på argumenten försök bli mera klok. I hans bok ”Dialog om de två världssystemen” låter han olika argument föras fram av två personer med skilda åsikter och insikter. Då gällde det den då aktuella frågan om jordens plats i universum. Trampa i hans fotspår och skriv en kritiskt analyserande dialog där olika synpunkter om klimatfrågan får komma till tals”.

Trots att ingen onormal uppvärmning ännu har kunnat påvisas och trots att det inte har bevisats att koldioxiden driver klimatet fortsatte medierna att tala om för allmänheten att ”Jorden har feber” och att våra utsläpp av koldioxid skulle leda till klimatkatastrofer.

Det stora hotet om kraftig global uppvärmning bygger på antagandet att ökad temperatur ger ökad avdunstning och därmed högre luftfuktighet. Speciellt intressant är förhållandet i den övre troposfären eftersom luftfuktigheten där förmodas hindra värmeutstrålning och på så sätt öka atmosfärens temperatur. Problemet är bara att denna sk ”hotspot” inte har kunnat påvisas. Tvärtom har vetenskapsmän som R. Spencer och R. Lindzen & Choi under det senaste året dels påvisat att utstrålningen inte hindrats dels kunnat ge förklaring till varför det är så.

I och med att Climategate briserade 20 november bekräftades också vad de sk skeptikerna, tvivlarna sedan länge har hävdat dvs att en liten grupp forskare (”CRU-gänget”) har kidnappat klimat”vetenskapen”. Denna grupp med rötter bland miljöaktivister har sedan länge manipulerat med data och peer-review-processen och utövat påtryckning på utgivare av vetenskapliga tidskrifter att inte publicera forskning som talar emot deras tes. Dessutom har de undanhållit rådata och på så sätt omöjliggjort för oberoende forskare att kontrollera deras beräkningar. Kort sagt, de har varken arbetat öppet eller efter vetenskapliga principer!

Denna lilla grupp är inte vilken grupp som helst, det är de som tillhandahåller data till Headleyinstitutet, som i sin tur kontrollerar beräkningarna av den globala temperaturen nu och i framtiden och i förlängningen även IPCC. Professor Lindzen har uttryckt det som att de utgör starten i en speciell form av kedjebrev. Medlemmar i gruppen tillhör dessutom IPCCs skara av huvudförfattare och är just den grupp som i Wegmanrapporten kritiserades för att vara något av en klick och som inte arbetar efter vedertagna statistiska principer.

Efter allt detta måste både IPCCs slutsatser och vår klimatpolitik öppet diskuteras och ifrågasättas!

Hittills har ni endast varit miljörörelsens och ”CRU-gängets” (IPCCs) megafoner.

Har ni för avsikt att i framtiden förmedla information från dem som likt docent Ahlbeck satt sig in i hela klimatfrågan?

Är ni beredda att tvivla med Tage Danielsson och som Galilei vrida och vända på argument från olika forskargrupper?

Är ni beredda att förmedla allsidig, aktuell klimatvetenskap för att bidra till en öppen och hederlig debatt om VAD som driver klimatet och därmed ge allmänheten möjlighet att kräva en omprövning av klimatpolitiken?

Kort sagt hur ser ni nu efter allt som hänt i klimatfrågan på ert journalistiska uppdrag?

Med hopp om ett Gott KlimatVetenskapsår på GP!

Ann L-H

Svaret Ann fick från GP blev:

(Anns kommentar först)

Jag fick svar,  inte från ”vetenskapsredaktionen”, som sannolikt  inte finns men från bitr. redaktionschefen Ninni Jonzon:……..

 


……”Hej, tack för ditt mejl.
Vårt journalistiska uppdrag är oförändrat;
Vi ska fortsätta följa klimatfrågan med den speciella kompetens som vi har på GP genom vår miljöreporter Karl-Johan Bondeson.
Det innebär att vi granskar, förmedlar och sorterar bland den forskning och information som finns att tillgå.
Vi kommer också att nyhetsmässigt följa vad som händer i climategates spår.”

Vad säger man?

 Granskar och sorterar? Vem är det som gör det på GP? Aha deras ”specialist”, en miljöreporter vid namn Carl-Johan Bondeson! På vilket sätt har en miljöreporter ”specialistkompetens” när det gäller klimatforskningen?

 Vad vet han om exempelvis den världsledande Prof. Richard Lindzens atmosfärforskning? Hans senaste arbete visar att det  inte existerar något ”av människan skapat” klimathot.

 Lindzens senaste arbete har inte fått en spaltmillimeter utrymme i de svenska dagstidningarna. Varför? Vilken normalt funtad journalist som helst borde ju sortera in det under ”väldigt intressant”. Men tydligen inte Bondeson? Varför? 

Hur ser det egentligen ut på de andra stora tidningarnas redaktioner? Är det lika illa överallt? Hur mycket är är iså fall klimathotsrapporteringen i de stora drakarna värd? För den som verkligen vill sätta sig in i frågan, inte mycket.

 Vad vet exempelvis Aftonbladets egen klimathotare Joachim Kerpner om klimatet?  Att döma av hans artiklar, inte mycket.

 Det vore verkligen intressant att få veta vilken politisk hemvist alla dessa journalister, som tycks ha tagit ett så fast grepp om tidningarnas ”klimathotsrapportering” har.

 Jag kan slå mig i backen på att väldigt många av dem är Miljöpartisympatisörer! Färsk statistik visar nämligen att MP är rejält överrepresenterade i den journalistiska yrkeskåren, jämfört med hur stor andel av befolkningen som faktiskt röstar ”Grönt”.

Annonser